Att åka buss:

Nu hade jag kunnat skriva om hur kommersiell och äcklig julen är. Om hur media får oss att köpa bara för att det är så det ska vara, att konsumera mer än någon annan tid på året. Men då detta känns på tok för genomskinligt och opersonligt för att jag själv ska bli nöjd med det så väljer jag att skriva om att åka buss istället.

Visste ni att det finns en hjälte som åker buss? Det är sant. Han går klädd som vilken Svensson som helst, fast fattigare. Han smög upp ett antal större kontanter för att betala min bussbiljett häromdan (jag hade glömt busskortet), men tog heller inte fram dom så att alla kunde se. Igår såg jag honom igen. Han bar på ett gäng kassar som visade sig vara en äldre dams och placerade dom på sittplatsen bredvid henne. De pratade vänligt med varandra och skrattade som man gör med snälla främmande människor. Min slutsats är att han är någon form av förklädd hjälte. Hjälper de som han kan utan att skryta om hur hjälpsam han är. Rätt fantastiskt eller hur? Ni måste vara enormt avundsjuka över min upptäckt.

På skolbussen slår jag mig ner bredvid en grabb i låg/mellanstadie-ålder samtidigt som jag frågar: Kan jag sitta här? Varav han svarar genom att trycka sig mot fönstret. Sedan sneglar han på mig och frågar: (som om det vore självklart att han pratar med mig) Vilken klass går du i? Jag blir förvånad att han pratar med mig och svarar förvirrat men självsäkert: Jag går andra året…NEJ.. tredje året på gymnasiet! Jag tar studenten snart. Herregud..  Han tittar ut genom fönster-rutan så mycket han kan som om han vore helt ointresserad av mitt svar. En stund senare pratar han fast med huvudet fortfarande bestämt riktat från mig. Jag vet inte riktigt om jag ska svara på nått av det han säger. Tillslut vänder han sig emot mig och säger: Såg du dom? Djuren? (Som han tidigare pratat om, och jag helt har missat) Vad var det för några? Jag svarar: Jag vet inte, men det brukar ju gå får här om sommaren. Varav han säger: Jaa..? Men får gräver väll inte?

Han kliver av och jag inser att han förstås måste ha pratat om rådjur..

På hållplatsen efter ska större delen av bussens barn kliva av. Killen längst fram attackerar allihopa med en lila och gul tuss med svans och skriker: Ha! Jag ska döda er med min kärleksorm!! Barnen verkar ointresserade men en kille svarar: Det finns inga ormar med kärlek!

Jag tror han har fel.

Tomt, trist, sist, en göraingentingfinalist

När det händer saker och man ständigt har något att tänka på så tycker man att det är sjukt jobbigt. I synnerhet om man inte kan sluta tänka på något som man kanske inte borde tänka på. Och vad tänker jag klaga på nu om inte mitt tråkiga liv. Det händer inget. Jag har inget att tänka på. Jag vet inte vart jag är eller vem jag är. Tänk om det var det faktum att jag visste att jag höll på att förändras som gjorde att jag i alla fall hade något att fundera över. Nu känns det mer som att jag går tillbaka, och det är sällan bra. I alla fall inte när det gäller tillbaka till mitt forna jag som … äh..

Jag vet inte vad jag pratar om. Men jag är bara väldigt otillfredställd på något sätt. Jag vill inte, kan inte och orkar inte. Och den här klagan om ingenting kan jag heller inte vända någonstans. Dels för att det inte är något att klaga om, och dels för att jag inte har någon att vända mig till. Fast det sistnämda är ju inte riktigt sant. Så vad jag letar efter vet jag inte.

Förnyelse?
En aha-upplevelse?
En varm höst? Mm, det kan vara något att spinna vidare på. Om jag ändå inte vet vad jag är missnöjd med så kan jag ju alltid längta framåt. Ehe..?
Jag hoppas på en varm höst, en vacker höst, en rolig höst, en kontro.. nej, en spontan höst, en ostressad höst. Och mycket blåst tack!

Jaha, nu har jag väll fått klaga av mig lite, och dessutom tagit mig igenom lite väntetid på mor, så nu drar jag ner på stan istället. Skola är för dummies.

Partiledar-nånting

Angående valet. Jag har nu hamnat i tillräckligt många tv-debatter för att döma alla partiledare på mitt eget lilla sätt. Here it is!

Mona Sahlin: Har så mjuk och vänlig röst att ingen vågar säga emot henne. Lite Storm-mamma ur Micke och Molle över henne. Vettiga argument.

Fredrik Reinfeldt: Oskyldiga och olyckliga ögon. Ser alltid förvånad ut dessutom. Varken bra eller dålig.

Maria Wetterstrand: Hon förklarar allt rätt bra, riktigt vettiga argument. Ständigt ticks när hon pratar och höjer rösten i tonen vart tredje ord.

Göran Hägglund: Sympatisk och trevlig att lyssna på. Fult hår.

Lars Ohly: Förtroenderik, vänlig röst. Nallebjörns-snäll!

Maud Olofsson: Hahaha..

Jan Björklund: Pöcko! Nej men han förklarar väl bra varför han vill göra som han vill. Synd bara att det han vill göra är idiotiskt.

Maud Olofsson ska väl också få en chans då: Hon ser skitsur ut när någon från de rödgröna pratar. Verkligen neråtmun. Askul!  Dessutom pratar hon roligt. Inget illa om Maud. Bara lite.

Mjaa. Kan gott påstå att jag inte alls vet vad jag vill rösta på längre. Förutom att det är rödgrönt. Var inne på vänsterpartiet förut. Bara för att visa att jag tycker deras grundidé är bra. Men de har mycket konstiga idéer som jag inte håller med om också. Vi får se vart det bär. Sitter och lyssnar på en massa vänster-prog nu. Och känner mig vettig! (Y)

Jag har ju inte bloggad på ett ex antal månader nudå. Och har jag lust att berätta vad jag gjort under sommaren? Icke..

Kommer inte bli intressant att läsa ändå. Jag och Hanna har fört dagbok i Frankrike, så det har jag ju sparat åt mig själv. Vilket halva den här bloggen är till för.

Fick min vackraste efterlängtade kamera nyss. En Canon 550D. Hoppas jag får mycket nytta av den! Och att jag snart kan allt om systemkameror!

Nej. Jag har inget att säga. Återkommer när jag har det. Ville bara meddela att bloggen inte har dött än!

Och rösta för guds skull inte borgerligt tack och bock! =)

Storstan i mitt huvud

Det är någonting med storstäder. Eller hur? Någonting att fly bort till. Alltid nya människor, platser att se. Är det inte trevligt?
Fan vad jag hatar det.

De tidigare påståendena håller jag fast vid. Det är fint och härligt med storstäder. MEN.. Högst för en dag eller två. Det är det enda jag klarar av.
Stressen tränger på. Människor överallt som alla är på olika bra eller dåligt humör. Hemlösa som sitter med en kaffemugg i varje gatuhörn, samtidigt som gatumusikanterna får mer pengar av de människor som passerar.
De hemlösa är nog allvarligt det största problemet. Det kan vara vem som helst som hamnar i den situationen. Och jag kan inte visa dem mitt medlidande. Och även om jag kunde så skulle det inte hjälpa dem ett dugg. Visst kan jag ge dem pengar också. Jag kan ge alla mina pengar och besparingar till en hemlös och det skulle ändå inte räcka för att ge denne ett hem. Och skulle samtidigt bara sätta mig i hennes skor istället.

Irland är vackert. Människor är hjälpsamma. Att gå ut på krogen och umgås är inräknat i budgeten oavsett vilken budget man har. Dublin är inte en dålig stad. Men det är ändå en storstad. Och de 25 procenten i arbetslöshet skvallrar om att Irland nog behöver en knuff i politiken också.

Trots detta vill jag gärna återvända till Irland för en tid, om så bara för ett år. Jobba på en bondgård och fundera över vad jag vill plugga till. Drömma kan man ju alltid göra i alla fall.
Min pappa har sagt att det är farligt att sluta drömma. Och att sluta tro att drömmarna kan gå i uppfyllelse, även om man vet att de inte kommer att göra det. Ungefär på samma sätt som jag tror att man aldrig får sluta att vara ett barn. Trots att jag vet att  man gör det mer och mer för varje dag som går. Tappar barnasinnet alltså.

(Oj vad jag har förmåga att glida ifrån ämnet ibland. Troligen för att det var längesen jag skrev.)

*Inatt åker jag. En månad i Frankrike är vad som står framför mig. Jag är glad, förväntansfull och rädd. Hoppas det blir lärorikt och att jag lär mig mycket franska och faktiskt vågar prata.

Så.. Hejdå allesammans, ses snart igen. Jag ska försöka skriva när jag är i Frankrike också. Men jag lovar inget.*

Låtsats-stress

Alltså.. Hej!

Men såhär då..
Jag är en stressad/stressande människa. Nu när skolan är slut och jag inte har några närliggande mål måste jag hitta nya grejer att vara stressad över.

Att jag är stressad över att inte hinna göra alla dessa sommarlovs-sysslor, som man sen barndomens sommarlov kopplar till “Sommarlovet Sommarlov”, är inget nytt. Men nu är jag även stressad över framtiden?

Tillbaka till det första “problemet”, som ärligt talat är ett total-löjligt problem, vilket gör att jag känner mig dum på köpet. Jag ska resa runt och upptäcka världen (världen är i detta fall två länder), detta kommer ta upp stora delar av mitt sommarlov, och jag kommer således inte hinna med att tälta, bada kallt, sola varmt, ha sand i håret, umgås med vänner och så vidare. Men vafan? Jag får resa, och det till nästan inget pris alls. Inte ens nästan, jag betalar ju inte ett öre för någon av resorna så jag har verkligen INGENTING att klaga över.

Löjlig stressfaktor nummer 2: Jag är rädd att jag inte är kompetent nog för att någon gång kunna försörja mig själv…!?
Alltså, återigen – Vafan? Jag är inget geni, men jag är bra nog inte dum heller. Jag antar att jag är orolig på grund av att jag aldrig har varit ute på något riktigt arbete än och att jag inte vet hur det känns. Men måste jag det då? Nej. Jag har inte ens fyllt arton än. Jag HAR tid.

Kanske är det lite det att jag går mot vuxenlivet? Eller bara humörsvägningar..?
Haha, jag vill liksom sätta mig själv på en pall och förklara hur fånig jag är. Hur lång tid jag har att upptäcka, lära, förstå och hitta mig själv.

Dum grej.

Något roligt med sommarlovet då? Ja, jag funderar på att göra en lista på saker jag vill göra, eller öva på. Jag kan ju alltid börja och se vad jag får.

* Gå på händer. (Rätt säker på att detta kommer misslyckas men jag måste göra ett försök iaf.)
* Dricka öl på en Irländsk pub med Irländsk musik.
* Våga prata franska och förhoppningsvis träffa en del ungdomar från andra länder när jag väl är i Frankrike.
* Försöka surfa i Frankrike.
* Spela mycket gitarr under tiden jag är hemma.
* Köra mycket bil och kanske försöka plugga lite trafik-teori och i alla fall klara av A-fasen?
* Köpa en vattenpipa när jag fyllt arton. (Detta sker troligen efter sommarlovet men ändå).
* Ett måste under sommarlovet är att ta båten till Ankarmon och spela minigolf och käka pizza.
* Jag vill också väldigt gärna hinna med 7 km-leden på Hölick med ett gäng vänner och ett tält. Vet dock inte om folk nappar på detta.

GLAD SOMMAR DET SKA JAG HA I ALLA FALL!  =D (Bara det nedrans sommarvädret kan komma nån gång så)

// Sommarflickan

Hemmakväll för mig

Tanken var att vi skulle tälta idag. Gänget i klassen. Jag insåg idiotin i att tälta när jag just vart sjuk och dessutom behövde skriva historia-uppsats tills på måndag och drog mig därför ur. Kände att jag behövde vila upp mig lite också. På väg hem ringde Sigge och ville hitta på något med “forsagänget”, jag förklarade att jag planerat att vara hemma för att plugga och ta det lugnt.
När jag varit hemma en stund, slöat vid trädgårdsmöbeln  med Champis och chips så drog jag mig upp för att jobba med historian. Efter jag hade skrivit sisådär fem rader tyckte jag mig förtjäna en stund på facebook. Där fanns inget kul att göra. Och på msn fanns inte heller någon jag ville prata med. Jag insåg senare att det berodde på att alla mina vänner gjorde saker “irl” som jag dissat för att kunna vara hemma och ta det lugnt. Inte hade de tid att vara inne på msn eller facebook, vilket ju är fullt förståeligt.
I alla fall. Efter maten fortsatte jag med historian, skrev fyra rader till för att sedan öppna ett nytt word-dokument. Detta fyllde jag nonstop med över 2000 tecken, ord och formuleringar. Jag läste igenom och ändrade. Och vips så hade jag en historia om en guldvaskare. Ganska långt ifrån att plugga historia, men bättre än att slöa på facebook.
Tycker ändå att det var smart av mig att skriva ut idén när jag väl hade den i skallen, för hade jag väntat så hade den kommit ut helt fel. Man kan inte spara på idéer. De ska ut senast två timmar efter de kläckts.

Historien som inte handlar ett dugg om historia hittar ni här nedan. Och var inte rädd att komma med kritik. Personligen känner jag att slutet blev lite förhastat.

Tack och bock. =)

Angående Guld

Ända sedan de första solstrålarna dök upp den tidiga morgonen, började de färga mannens kinder. Vattnet glittrade mer och mer ju högre solen stod på himlen. Snart hade även hans sluttande axlar färgats skära, och det redan gråa skägget skulle från och med idag långsamt blekas till vitt. Mannen kisade mot solen och tänkte förnöjt att idag kom årets första sommardag.
Han skakade vaskpannan sidleds, små flagor av guld glimmade till i bottnen av pannan. Detta var inget sällsynt, flagorna fanns alltid där men var inte av något värde. Men mannen njöt ändå fulla drag av att bevittna de små skimrande metallbitarna. Han tog ett nytt tag av gruset, upprepade rörelsen för att därefter stanna upp helt. Han rynkade ögonbrynen och kisade åter som för att inte bli bländad. En klimp. En riktig guldklimp, stor som mannens tumnagel. Han stirrade uttryckslöst på klimpen som om den hade förolämpat honom. Han såg sig runt, lite rädd för att någon skulle se honom. Därefter la han sitt fynd i en separat skål där han förvarade de tidigare guldflagorna. Han kunde inte riktigt förmå sig att le. Och han kunde inte längre njuta av de nya små guldflagorna.
Mannen levde inget vidare rikt liv, och han var för gammal för att arbeta. Men han hade så mycket pengar han behövde för att leva ett hälsosamt liv. Och trots att den klimp han hittat inte skulle göra honom rik, så stod han inte ut med tanken över att bli girig.
Mannen gick hem och satte sig intill huset. Han strosade bekymrat runt på gården. Han hittade ingen lösning till sin otillfredsställelse. Detta beteende höll i sig dag som natt tills mannen fick nog. Innan han hittade den där förbaskade guldklimpen var han lycklig. Han nöjde sig med att se de små guldflagorna skimra. Nu skulle han alltid sträva efter att hitta en klimp av samma slag.
I ren frustration letade mannen fram sin klimp och, utan att förtrollas av dess skönhet, sprang han ner till sjön ett hundratal meter nedanför huset och kastade. Han stod länge kvar och stirrade mot det spegelblanka vattnet.
Han sörjde klimpen för en stund, log sedan och kände lugnet komma tillbaka. Morgonen efter log mannen åter förnöjt mot årets femte sommardags morgonsol.

Nu äre dags!

(Nu sitter några som fattar rubriken och tar på sitt/sina bröst.) Bra gjort av mig!

Håret är borta. Jag var sjukt nära att banga precis innan. Magnus kastade håret så det flög när han klippte av det, vi övriga var rätt övertygade om att det var för att göra allt lite mer dramatiskt, han nekade dock.
Jag varken grät eller skakade. Förvånande nog. Ångrade mig mitt i när det var för sent. Nu är jag nöjd som nöjd kan bli.

Snart är det sommarlov och då blir det ös! Fan vad skönt det ska bli, har redan gett upp alla studier så! Sommarlov!

Nu missade jag hela poängen med att börja skriva, för jag fick inget mer att säga. Återkommer väll kanske med nått vettigt inlägg snart.

Tack och bock!

Tror det började när jag föddes

Fint väder = Glad Maja.
Dåligt väder = Ledsen Maja.

Jag är på dåligt humör. Tror det började någon gång när jag vaknade.
I morse vaknade jag. Rätt huxflux. Låg kvar i sängen bara för att ligga kvar. Det regnade och jag hade ingen som helst plan för dagen. Gick upp åt frukost och kollade på ett töntigt serieprogram jag inte följer. Grät en massa. Det var knappt sorgligt. Men nog grät jag alltid.

Alltid måste jag komma fram till nånting. Men jag vet sällan vad.
Vad jag är missnöjd med, vad jag är nöjd med. Osv.
Kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Varför fundera över om det finns något jag saknar? Även om jag nu skulle komma på vad det är så betyder ju inte det att jag kan få det. Så vad tjänar det till. När blir funderandet lönsamt? Och när blir det onödigt?

Allt är ju på gott och ont. Men finns gott och ont? Finns det rent utav onda människor? Jag minns mig själv ha sagt: “Det finns ingen djävul i den pojken.”  Betyder det att det inte finns onda människor? Eller har jag bara inte mött dem än? Jag tror på sagan där de onda är goda innerst inne och att någon bara måste visa dem hur man gör. Inget gott och ont alltså. Bra då har vi kommit fram till det.
* Någon smart jävel sitter nu och tänker “Men Josef Fritzel då?”. Okej.. Ondska?
* Någon annan tänker “Men Hitler då?”. Ondska?
* En tredje tänker “Hallå? Voldemort?”. Ondska?
Och mitt svar? Prff. Ta reda på svaret själv om det nu är så jäkla lätt!

Är det här det börjar?

Så blir det vår igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig.

Att det ska bli.

Igår kom solen. Idag slog regnet igenom. Nu befinner sig vädret i tillståndet “lugnet efter stormen”.
Löven menar allvar nu. Det är inget skämt längre.
Nog har jag märkt att våren kommit steg för steg. Men jag har inte trott det. Inte litat på att den kommer för att göra sommar. Utan tyckt att det vart långt kvar och att jag inte ska bli så uppspelt. Men hey.. Den är här. Och den menar allvar. Nyår är inte en början på något nytt. Våren är början på något nytt. Vet inte riktigt var jag är just nu. Hur jag mår. Eller hur jag borde må.
Jo, jag mår bra och borde göra det. Eller, hur vet man. Hm.. Nu fattar jag inte vad jag själv skriver nästan. xD

Jag insåg idag att jag inte vet vem jag tyr mig till längre. Vem jag vänder mig till. Jag har personer jag kan prata med. Men jag har inte lika stort behov av att göra det nu som jag hade för några år sedan. Kanske för att jag är säkrare nu, i mig själv alltså. Vet vem jag är och vad jag har. Inser fortfarande aldrig vad jag kan få. Eller vad jag är värd. Men det kommer väll.

Ojoj. Nu ska jag vara tyst känner jag. Och avsluta med att säga JAG HATAR MATTE.

Nu sitter jag och visslar på “The wild rover” och drömmer om gröna ängar och vackra byar. Irland närmar sig. Och en månads arbete i Frankrike också. Det känns enbart skrämmande. Men blir nog enormt kul. OUI, OUI!

Au revoir!